Kulturmiljölagen reglerar vad man får och inte får göra med kulturminnen i Sverige. Den 1 januari 2014 trädde den nya kulturmiljölagen (1988:950) i kraft, vilken ersatte den tidigare gällande Kulturminneslagen. En viktig skillnad är att man nu infört en kompletterande tidsbestämmelse, år 1850. Detta innebär att lämningar som kan antas ha tillkommit 1850 eller senare, eller fartygslämningar som förlist 1850 eller senare, inte har ett omedelbart skydd enligt kulturmiljölagen (2 kap Kulturmiljölagen).
Enligt Miljöbalken så skyddas värdefulla natur- och kulturmiljöer i bl a riksintressen för kulturmiljövården. Miljöbalken kräver att en så kallad miljökonsekvensbeskrivning ska göras vid planering av bebyggelse och annan exploatering.
Plan- och bygglagen (PBL) reglerar användning av mark- och vattenområden samt hur den byggda miljön skall utvecklas
Krav på hänsyn till kulturmiljövården finns också i Skogsvårdslagen.
Lämningstypslistan, d v s den lista där alla kultur- och fornlämningars typer bestäms samt den rekommenderade antikvariska bedömningen, fastställs av Riksantikvarieämbetet (www.raa.se). Myndigheten har överinseende över kulturmiljövården i Sverige, följer upp länsstyrelsens beslut och har en vägledande och samordnande roll i kulturmiljövården. Länsstyrelsen är den myndighet som beslutar om och var det ska göras arkeologiska undersökningar.
I Riksantikvarieämbetets register Fornsök hittar man samtliga registrerade forn- och kulturlämningar med kartangivelser och beskrivningar (www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis/).
För mer detaljerad information om respektive lag se Riksantikvarieämbetets hemsida http://www.raa.se (Lagar och stöd).
Breja Arkeologi 